En vanlig diskussion i palettsammanhang är huruvida det är bäst att rota sticklingar i jord eller i vatten. De som förespråkar jordrotning, och ibland ganska bryskt avråder ifrån vattenrotning, brukar hänvisa till att de rötter som bildas i vatten är helt annorlunda än de rötter som bildas i jord och att så kallade ”vattenrötter” är värdelösa i jord och att plantan kan bli stressad när man planterar den i jord om man låter den rotas i vatten först.
Till att börja med så är inte de rötter som bildas i vatten helt annorlunda än de rötter som bildas i jord. Växter som lever i jord förväntar sig i regel inte att plötsligt hamna i vatten och har inte en helt unik typ av rötter att plocka fram då. I grunden är rötter rötter men dom anpassar sig något efter var de växer.
Rötter som bildas i vatten kommer att vara tunnare och skörare än rötter som bildas i jord eftersom de inte behöver vara lika kraftiga för att ta sig fram genom vatten som för att ta sig fram genom jord. Rötter som bildas i vatten kommer dessutom att ha mycket mindre eller rent av helt sakna rothår. Rothår är små ”hår” som växer på rötterna och som hjälper plantan att ta upp maximalt med vatten och näring ur jorden och dessa fyller ingen direkt funktion på rötter som växer i vatten och bildas därför knappt alls där. När man planterar en stickling som man har rotat i vatten i jord behöver alltså rotsystemet ställa om sig något, det betyder dock inte att de rötter som har bildats i vatten är helt värdelösa för sticklingen när de hamnar i jord eller att den här omställningsprocessen nödvändigtvis är speciellt belastande för plantan. Rötter som har bildats i vatten kan, trots att dem främst har anpassat sig till att befinna sig i vatten, både leva i och ta upp vatten ur jord. Dessutom har palettblad generellt varken speciellt känsliga eller långsamväxande rotsystem.
Men vilket är bäst då? Kortfattat kan man säga att när rotningen fungerar helt problemfritt så är jordrotning något bättre än vattenrotning eftersom rötterna då blir helt anpassade för att växa i jord redan från början. Jag skulle dock inte säga att vattenrotning är negativt och ibland fungerar det faktiskt betydligt bättre att vattenrota än att jordrota. Man kan se vattenrotning som en liten omväg som ibland är säkrare än jordrotningsvägen.
När man sätter en stickling som helt saknar rötter i jord behöver man t.ex. se till att jorden håller en fuktbalans som ibland kan vara svår att få till. Blir jorden för torr kommer sticklingen att torka ihop, blir jorden för blöt och kompakt så riskerar sticklingen istället att ruttna. Och även om jorden är lagom fuktig så blir sticklingen ofta hängig i början när man har satt den i jord eftersom den har svårt att ta upp vatten ur jorden när den helt saknar rötter. Det här med jordens fuktbalans slipper man ju tänka på när man rotar en stickling i vatten och när man sedan planterar en vattenrotad stickling i jord brukar den inte bli lika hängig eller vara lika känslig som en stickling som sätts i jord helt utan rötter. Även om rötterna som den har inte är helt optimerade för att växa i jord än så kan dom som sagt ta upp en del vatten ur jorden och fungera som ett stöd tills rotsystemet har anpassat sig helt till sin nya miljö.
En annan nackdel med att rota i jord är att man inte ser vad som händer under jordytan, en stam kan var helt rutten under jord utan att man ser det, något som man inte hade missat om man såg hela sticklingen på det sätt man gör när man rotar i vatten.
Samtidigt fungerar jordrotning jättebra för många så sammanfattningsvis har alltså båda rotningsmetoderna sina fördelar och nackdelar och man får försöka testa sig fram till vilken metod som fungerar bäst för en själv.
Slutligen kan sägas att angående den stress som vissa envist hävdar att det innebär för en palettbladsplanta omvandla ”vattenrötter” till ”jordrötter” så kan man ju fråga sig varför den stressen skulle vara värre än stressen av att försöka bilda rötter i jord utan några rötter alls och dessutom ofta under vätskebrist/hängighet.
Palettblad är hyfsat tåliga, vi ska nog generellt vara mer rädda för att stressa oss själva än våra plantor tror jag personligen. 🙂